För ett liv i balans

Farväl och på återseende, min vän

av

I fredags dog någon som stod mig mycket nära.

Det skedde lugnt och stilla i en trygg miljö med närstående närvarande.

Det vilade något fridfullt och vackert över det. Det fanns tårar, men det var inte tårar som sa: ”Det här är orättvist”. Det var tårar som sa: ”Vi älskade det sätt som livet uttryckte sig genom dig”.

När andningen hade upphört och livet lämnade kroppen för att återvända till källan, tror jag att vi alla kände samma sak; det finns något som ligger bortom tid och form, och detta något är evigt.

Vi fick alla en möjlighet att i enrum gå in igen och ta ett sista farväl. Det var fint, men kändes samtidigt märkligt. Det var som att säga farväl till en puppa efter att ha sett den vackra fjärilen lämna dess skal.

Någonstans tyckte jag mig höra min kära väns röst med ett leende säga: ”Jag förstår att du tycker det känns märkligt, Robban. Då kan du tänka dig hur jag känner.”

Det är så hon är, min vän, rak och med glimten i ögat … i alla lägen.

Jag ser fram emot att ses igen.