För ett liv i balans

Ta inte dagen efter-tankarna på för stort allvar

av

Du vet den där sköna känslan av att få en idé.

Det kanske handlar om lösningen på ett problem du länge gått och dragit på. Eller insikten att du faktiskt kan byta det jobb du länge beklagat dig över. Eller att en spännande affärsidé tagit form.

Någonting har vaknat till liv inom dig. Du har kanske gått en längre tid och klurat på det, men inte kommit någon vart. Och nu när du i stort sett hade gett upp, när du hade släppt greppet om det, kom svaret till dig som en blixt från en klarblå himmel. Det känns helrätt och du känner dig superpeppad!

Sedan vaknar du nästa dag…

Den bekanta gamla rösten börjar mala på i sin vanliga ton:

  • Det kommer aldrig gå.
  • Du vet hur det gick förra gången.
  • Du har inte tillräckligt med kunskap.
  • Du har inte tillräckligt med tid.
  • Du ska inte tro att du är något.

Plötsligt har pepp förvandlats till depp.

Ta inte de tankarna på för stort allvar.

I större delen av ditt liv har den där inre kritikern haft som främsta uppgift att hitta fel istället för att se det som är rätt. Den har det som sin image, som sin identitet. Ordet identitet kommer från latinets identitas, som betyder ‘samma’. Samma gamla visa är vad kritikern frodas av. All förändring skrämmer.

Detta identitetsbaserade jag har kanske gått omkring i tre års tid och gnällt på hur hemskt det är på jobbet. Vad ska nu hända när ditt verkliga jag är sugen på förändring? Tänk om allt plötsligt blir frid och fröjd, det vore ju förjävligt!

Kritikern vädrar livsfara.

Den kommer göra allt den kan för att få dig på andra tankar. Den kommer kommer försöka få dig att förhala det hela, den kommer att komma med ”kloka” motargument, den kommer att dra paralleller till det förflutna, den kommer att måla upp en dyster bild av framtiden.

Att göra motstånd mot den, stärker den bara. Låt den hålla på, men tro inte på allt den säger. Det logiska tänkandet har inte alla svar.

När du kände dig peppad och inspirerad, då var du i ditt rätta tillstånd. Den känslan går inte att ta miste på. Den går bortom logiskt tänkande. Det är en form av inre vetande, som bara vet utan att veta hur och varför.

Vi kan kalla det att ”tänka med hjärtat” – att vilja något helhjärtat.

Den som vill något helhjärtat finner en väg. De andra finner en ursäkt.