För ett liv i balans

Att dö är att leva

av

För ett par dagar sedan dog jag. I en dröm.

Det var ingen hemsk dröm. Någonting sa mig att jag behövde dö, så jag intog någon slags dryck. Inom mig började någonting sakta tyna bort…

Först kändes det lite läskigt, men sedan hände något. Samtidigt som någonting försvann, så växte någonting annat fram – en stark samhörighet med allt.

När dödsdrycken hade gjort sitt hände ytterligare någonting märkligt. Ingen märkte att jag var död. Tvärtom. Alla tyckte jag var mer levande än någonsin.

Då förstod jag vad som hade hänt.

Det var det falska jaget som hade dött – personligheten som baseras på det som hänt mig, bedrifter som bedrövelser. Kvar fanns ett jag är, fritt från ytterligare definitioner. Det rena och sanna jaget, evigt vibrerande av liv.

Det jaget bär vi alla inom oss. När vi slutar jämställa vår livshistoria med vilka vi är, då börjar personligheten krackelera och det sanna jagets ljus tränger fram.

Det är att ”dö innan du dör”, som uttrycket lyder.

Det är att verkligen leva.