För ett liv i balans

Fakta eller fiktion?

av

En sak som skiljer oss människor från djuren är vår förmåga att tänka konceptuellt och skapa historier. Ett lejon som misslyckas i sitt försök att få tag på ett byte lägger sig lugnt och stilla och inväntar nästa chans. Om det hade varit en människa, skulle det med största sannolikhet innebära att det misslyckade försöket följdes upp med en rad tankar: Vilket misslyckande! Jag som är så hungrig! Hur ska jag nu orka jaga efter ett nytt byte? Det där var kanske min sista chans. Tänk om jag svälter ihjäl här ute? Ingen kommer att hitta mig innan det är för sent. Varför drabbar det här bara mig? Jag lyckas aldrig med något.

Den här typen av överdrifter eller rena påhitt kan ta sig uttryck i många olika former. Vi stöter på dem dagligen. Det räcker med att slå upp en dagstidning för att snabbt hitta exempel på saker som förstorats upp bortom all rim och reson eller ”nyheter” som senare visar sig att inte stämma över huvud taget.

Eller så hittar vi själva på saker om andra. Det kan vara något så enkelt som att vi inte har fått svar på det där viktiga mejlet vi skickade i förrgår. Om vi då säger till oss själva att Lisa ignorerar mina mejl helt och hållet, är det verkligen sant? Utifrån den begränsade fakta vi sitter inne med, vore det mer sanningsenligt att säga Lisa har inte svarat på mitt mejl ännu.

Det är inte särskilt svårt att räkna ut vilket av de två påståendena som är mest troligt att göra oss irriterade, sura och stressade. Och sanningen är att vi inte har någon som helst aning om varför hon inte har svarat på mejlet. Det kan bero på en rad saker:

  • Något akut kanske dök upp och hon missade att sätta autosvar.
  • Vi kanske råkade skicka mejlet till fel person.
  • Hon kanske inte uppfattade det som brådskande.
  • Vi kanske inte var tydliga nog med att betona hur viktigt det var.
  • Hon kanske av en eller annan anledning inte sett eller ens fått mejlet.

Men det allra vanligaste är ändå att vi hittar på saker om oss själva, som i exemplet med lejonet. Det kan till exempel handla om tankar om att vi inte duger och att vi inte gör tillräckligt bra ifrån oss. En berättarröst som titt som tätt dyker upp i huvudet och trycker ner oss i skorna, utan att det finns någon som helst grund för det.

Hitta tillbaka till verkligheten

Genom att vara medvetna om att denna berättarröst faktiskt finns inom oss, kan vi också bli medvetna om när den börjar att mala på. På så sätt kan vi lära oss att känna igen de negativa mönstren och de olustiga känslor och reaktioner som uppstår till följd av dessa tankar.

Vad vi då kan göra är att stanna upp och ställa oss frågan Är detta verkligen helt sant? Om du kommer fram till att historien i huvudet inte är helt enligt sanningen, vilket oftast är fallet, försök då att skapa en mer rättvis och sanningsenlig bild. Om vi tar exemplet med att inte duga, då skulle det istället kunna låta något i stil med: Jag gör mitt bästa.

Håll det gärna kort och enkelt – och viktigast av allt, håll dig till sanningen.

Om du sedan återgår till den berättelse som tidigare framstod som absolut sanning, hur sann känns den då nu? 50 procent sann? 25 procent? 10 procent? Den kanske rent utav känns som en ren lögn?

Varje gång berättarrösten gör sig påmind, oavsett om det gäller historier om dig själv eller om andra, återkom då till samma fråga: Är detta verkligen helt sant?