För ett liv i balans

Så blir du fri från rädsla

av

Jag har varit rädd för ormar så länge jag kan minnas.

Fyra orsaker ligger till grund för den obefogade rädslan:

  • Medfött. En kvarleva från tiden då människan levde bland giftiga ormar.
  • Uppväxt. Min mamma är rädd för ormar, vilket har smittat av sig på mig.
  • Rykte. Ormar har ett allmänt dåligt rykte och framställs ofta som farliga.
  • Brist. I Sverige är ormar relativt sällsynta, vilket stärker rädslan.

Jag skrev att jag har varit rädd för ormar, inte att jag är det. Det har nämligen skett en förändring den senaste tiden. Ormrädslan är i stort sett borta.

Jag har fortfarande respekt för dessa reptiler och håller mig något avvaktande om jag möter en. Skillnaden nu för tiden är att den fobiska rädslan är borta.

Anledningen till detta, enligt min teori, är två viktiga faktorer: närvaro och bekantskap.

Närvaro

På senare år har jag blivit betydligt mer närvarande. Jag mediterar regelbundet och påminner mig om att vara medvetet närvarande i nuet om jag märker att uppmärksamheten glider iväg.

Så brukade det inte se ut. Jag var konstant uppslukad av tankar. Det fanns i stort sett inte en enda lucka för att kunna ge närvaron en möjlighet att träda fram.

Den typen av identifikation med tankarna skapar rädsla. Sinnet grämer sig över det som varit och fruktar det som skall komma. Verkligheten uppfattas genom ett filter bestående av det förflutna. Varje upplevelse i nuet skapar genast en tankekedja om vad som kan komma att hända.

Med andra ord – om jag så mycket som såg skymten av en orm, framkallades det blixtsnabbt en tankereaktion om alla möjliga fantasifulla hemskheter.

Sedan kommer kroppens reaktion på dessa tankar, som i sin tur får tankarna att framstå som berättigade, vilket skapar ännu mer obehag i kroppen. En omotiverad reaktion, betydligt farligare än det harmlösa kräldjur som sedan länge försvunnit in i buskarna.

Medveten närvaro håller uppmärksamheten kvar i nuet, i verkligheten. Den är inte skrämmande, den är vad den är. Där framme ligger en orm – nu är den borta.

Närvaro är gruden till att bota all form av rädsla.

Bekantskap

I Sverige är som sagt ormar relativt sällsynta. Jag kan antagligen räkna på mina tio fingrar de gånger jag sett en svensk orm. Det ger tankarna ännu mer utrymme till att koka ihop historier om vad som kan hända vid ett möte med en orm.

Numera är mina ormiakttagelser betydligt mer regelbundna. Sedan drygt ett halvår tillbaka är jag bosatt i Thailand, vilket innebär att jag ser ormar varje vecka. De är inte en fantasi längre, de är verkliga … och de är inte läskiga.

Nästan all rädsla grundar sig i rädslan för det okända – en känsla av att inte vara i kontroll. Den låg bakom USA:s rädsla för kommunismen på 50-talet, och den ligger bakom rädslan för döden.

Genom att bekanta oss med våra rädslor, kan vi bli fria från dem.

Om du är rädd för spindlar, besök en djuraffär och betrakta dem på avstånd. Om du är rädd för att flyga, besök en flygplats och iaktta hur planen lyfter och landar. Om du är rädd för vad du ska möta inom dig, stanna upp en stund och var stilla.

Att fly från mentalt skapad rädsla, stärker den. Oavsett om det gäller spindlar eller en inre rädsla, hålls den endast vid liv av tankens hjälp. Möt rädslan utan att lägga på ett lager av tankar, och du kommer att upptäcka hur skör den är.

Om en känsla av obehag blir allt för påträngande, har du alltid möjligheten att backa. Varje gång du möter rädslan, oavsett hur kort ögonblicket är, skapar du ett avstånd till den.

Ju mer du bekantar dig med rädslan, desto mer främmande blir den.