För ett liv i balans

Att inte veta vem du är

1 april 2018 av Robert Birming

En känsla av obehag behöver inte nödvändigtvis innebära att någonting är fel. Det enda ”felet” kanske helt enkelt betår i att egot inte får som det vill och är van vid.

När djupt rotade begär och andra flyktvägar betraktas i medvetandets ljus och ses för vad de är, då börjar de att upplösas. Det är inte endast ett upplösande av vanemässiga mönster, det är upplösandet av en hel identitet. Att se denna tankebaserade identitet – en konstruktion som har byggts upp, förvaltats, försvarats, förstärkts och förökat under lång tid och med mycket möda – slås i spillror, det är för egot som att stirra döden i vitögat.

Det är en livsinvestering som går upp i rök, enligt egot. Det är inte konstigt om det orsakar känslor av obehag och osäkerhet. En känsla av att inte ha fast mark under fötterna och att inte veta vem du är.

Men att inse att du inte längre vet vem du är betyder inte att du tidigare verkligen visste vem du var. Det enda du kände till var en knippe tankar, som du förknippade med ett Jag – en självbild som är lika förgänglig som spegelbilden i ett strömt vattendrag. Nu har bilden glidit dig ur händerna på samma sätt som om du skulle försöka gripa tag om reflektionen i vattnet. En förlust i egots värld, en vinst i verkligheten.

Att veta att du inte vet vem du är på det djupaste planet är det värdefullaste av vetanden. Du har så klart fortfarande en identitet i formens värld, men den stora och viktiga skillnaden är att du inte längre griper tag om den som om det vore ditt enda och sanna jag. Du vet att den du är på det djupaste planet är ogripbar och obegriplig – och du är fullkomligt tillfreds med det.

Du behöver inte veta vem du är för att vara den du är.