För ett liv i balans

Hur min motorcykelolycka fick en gammal bekant att vakna till liv

av

Jag körde omkull med motorcykeln i förrgår kväll.

Det hände på väg till bungalowen där jag bor. Som alla vägar på Koh Tao, är den i uselt skick. Jag gled ner i en regnfåra, vilket fick hojen att välta och mig att slå runt.

När jag blödande och omskakad reste mig för att inspektera skadorna (lyckligtvis var motorcykeln mer sargad än jag), gjorde en gammal bekant sig påmind: den inre kritikern.

Den spillde ingen tid…

”Du skulle ha kört långsammare.”
”Du borde ha åkt tidigare, innan det blev mörkt.”
”Om du hade kört försiktigare, hade det inte hänt.”

Alltid samma visa – samma tjat och kritiserande ton.

Dessa karaktäristiska drag, som jag lärt mig känna igen, gjorde att jag upptäckte kritikern innan den fick fäste. Lika snabbt som den dök upp, var den borta.

Det finns så klart lärdom att hämta från olyckan, men kritikern behövs inte. Lärdomen sker utan dömande och lägger sig som en tyst erfarenhet i medvetandet.

Skillnaden mellan lärdom och kritik

Enkelt förklarat är det dessa egenskaper som kännetecknar de två:

  • Lärdomen kommer direkt och lämnar sitt avtryck i vårt medvetande. Den gör sig endast påmind när det finns en anledning till att göra det.
  • Kritikern kan inte bidra med något eget av värde. Den använder lärdomen till att försöka framstå som viktig, men fyller ingen funktion.

En ord som osökt dyker upp när kritikern kommer på tal är parasit. En sökning på det ordet på Wikipedia leder till sidan för parasitism, som beskrivs så här:

Parasitism är ett förhållande mellan organismer där den ena organismen, parasiten, utnyttjar värdorganismen för egen vinning på ett sätt som skadar värdorganismen.

Kritikern vill göra sig hörd för att hålla sig vid liv. Den försöker få dig att framstå som ”den som har fel” och sig själv som ”den som har rätt”. Den gör det genom ett oavbrutet ältande.

Ältandet är meningslöst. Händelsen är läromästaren. Om ett barn bränner sig på en spisplatta, då är det själva lärdomen, inte förälderns påföljande tjat om ”Hur många gånger har jag sagt…”.

Så känner du igen den inre kritikern

Tjat och en nedlåtande ton är kritikerns tydligaste drag.

Ett annat kännetecken är dess besatthet av det förflutna:

  • Du skulle ha gjort…
  • Om du inte hade gjort…
  • Du borde ha gjort…

Lärdomen tjatar inte och blickar inte bakåt. Det har lärt sig av det som hände i det förflutna, som då hände i nuet. Den erfarenheten ligger nu vilandes i medvetandet.

Men hjälp av praktiska övningar i vardagen kan du effektivt stärka uppmärksamheten. Att observera andningen och införa stunder av stillhet är två enkla sätt att göra det på.

Ju mer det praktiserats, desto tidigare upptäcks kritikern.

Hör du sedan en röst som säger: ”Du borde observera andningen oftare”, då vet du vem som är på besök. Om det händer, hälsa från mig. ”We go way back!”, som man säger over there.