För ett liv i balans

När röken lagt sig

av

I helgen läste jag ett reportage i DN. Det handlade om skogsbranden i Västmanland, som härjade där för ett år sedan.

Det slog mig vilka likheter en skogsbrand har med oss människor, när vi blir utbrända eller på annat sätt svedda.

Artikeln hette De sällsynta arterna får en chans när livet återvänder. ”De sällsynta arterna”, vad skulle det kunna vara hos oss människor?

Vad sägs om…

  • Närvaro
  • Medvetenhet
  • Kontemplation
  • Stillhet
  • Frid

Det pratas om det, men levs mer sällan. Oro för framtiden dominerar på bekostnad av det viktigaste här i livet: den verklighet som kallas nuet.

Oro är människans granskog och medveten närvaro våra tallar och lövträd. Jag förstår att det låter konstigt, men jämförelsen slog mig när jag läste följande:

När det inte har brunnit på länge dominerar granen mer och mer på andra arters bekostnad. Men granen drabbas hårdare av skogsbränder än andra träd och har också svårare att sprida frön efteråt. Elden gynnar alltså tall och lövträd och ändrar skogens sammansättning.

Tänk om det är det som är meningen när vi blir utbända – att ett visst överflöd går upp i rök och att ett inre välbefinnande växer fram när röken lagt sig.

Sedan kan vi resa oss starka ur askan, pånyttfödda likt fågel Fenix.

Naturen har en intelligens som ligger bortom IQ-tester och ”sunt förnuft”. Vi är en del av naturen och vi är en del av den intelligensen – källan till allt liv.

Om vi låter naturen ha sin gång, då kommer vi upptäcka att reservatförvaltaren Jan-Inge Tobiassons slutord i artikeln om skogsbranden i Västmanland även stämmer in när vi människor blir utbrända:

Det känns som om livet är på väg tillbaka. Naturen läker sig.