För ett liv i balans

Den största gåvan

1 februari 2018 av Robert Birming

Vi människor besitter fantastiska förmågor.

Vi har möjligheten att minnas det förflutna och lära oss från det. Vi kan planera för framtiden, förbereda oss för den och skapa så goda förutsättningar som möjligt.

Det är verkligen fantastiska gåvor, som det tagit den moderna människan över hundra tusen år av utveckling att nå fram till. Vi ska vara tacksamma för att vi har nått dit och vi nu är en del av denna höjdpunkt.

Men tyvärr har vi nått en punkt där vi har tagit dessa förmågor för långt. Vi hyllar gåvan, men har glömt bort bidragsgivaren – det evigt innevarande ögonblicket. Självaste livet.

När vi mister kontakten med nuet och helt förlorar oss i minnen och planerande, då förvandlas gåvan till en förbannelse. Det vi minns blir en börda och framtidsutsikterna ett fattigt substitut till att verkligen leva. Till och med goda minnen blir en börda, eftersom de ständigt utnyttjas för att jämföra nuet med och ställa krav på framtiden.

Om vi däremot är hemmastadda där vi faktiskt lever, i nuet, då kan vi börja dra verklig nytta av våra värdefulla förmågor. Då kan vi röra oss framåt och samtidigt uppskatta resan utan att låta det som händer under vägen tynga ner oss.

Vi kan vara lätta och fria, som fågeln som glider fram över himlen utan att lämna spår efter sig. Vi kan ta oss igenom molnen vi möter på vägen och samtidigt vara medvetna om den evigt molnfria himlen i bakgrunden.

Vi kan glädja oss åt minnets och planerandets gåvor och samtidigt vara för evigt tacksamma för den största gåvan av dem alla – förutsättningen för alla andra gåvor: Nuet.