För ett liv i balans

Det djupare jaget

av

Det finns något inom oss som aldrig tycks vara riktigt tillfredsställt.

En ständigt återkommande tanke om att någonting behöver förändras, att någonting saknas eller behöver avlägsnas. Även i de mest tillfredsställande av stunder dyker den där rösten upp:

Det är för varmt på drömsemestern, bordsgrannen är för högljud på lyxrestaurangen, badrummet är för trångt i jättevillan…

Alltid finns det något som inte står riktigt rätt till.

Det är som om den där otillfredsställda filuren ständigt är på jakt efter ”den perfekta tillvaron”. Ett sökande efter någonting hållbart och bestående. Men eftersom det enda beständiga med förändring är förändring, så är det ett lönlöst jagande.

Det kommer att dyka upp korta perioder av ’Aaaah, äntligen!’, men snart är den gnagande känslan tillbaka igen.

Under ytan

Om vi vill få ett slut på det, då måste vi lära oss att styra om uppmärksamheten. Istället för att låta allt fokus gå till tankarna om att förändring behövs, och sedan agera på dessa, så behöver vi vara stilla och dyka ner på djupet.

Vad döljer sig under ytan, under alla dessa tankar om vad som är ”rätt” och ”fel”? Vilka känslor är kopplade till idéen om att nuet är bristfälligt och måste rättas till?

Kan det vara så att det inte handlar om vår omgivning utan om oss själva? Är det vi själva som känner oss otillräckliga, obehövliga och ofullständiga?

Det är ingen skön känsla. Den sticker och stinker och skriker. Klart som tusan att vi vill fly ifrån den!

Men det går inte. Att försöka bli kvitt den genom att förändra saker i det yttre är som att försöka springa ifrån sin egen kropp.

Vårt sanna jag

Om vi vill ha sann och hållbar förändring, då måste vi stanna upp.

Vi måste börja där vi är för att kunna gå vidare. Vi måste ge oss den värdefulla närvaron och uppmärksamheten vi behöver och förtjänar. Vi måste stilla sinnet och upptäcka den ovärdeliga skatten inom oss.

När vi tillåter oss att vara stilla utan att försöka påverka det som är, då kommer vi i kontakt med vårt sanna jag.

Det är som om vi betraktade vattnet där en sten slängts i. Ringarna ebbar ut av sig självt. Vi ser klarare och klarare…

Vi ser ner i djupet, och där gör vi en stor upptäckt. Det vi trodde var en sten är i själva verket en gnistrande diamant.

Vi har upptäckt vårt sanna jag


Till toppen ⇧