För ett liv i balans

Ensamheten

av

Vad är det som gör att människan är så rädd för ensamhet? Är det för att det inte är särskilt ensamt i ensamheten?

Det fysiska sällskapet är frånvarande, men rösten i huvudet är påtagligt närvarande. Den grubblar, dömer, ältar det förflutna och oroar sig för framtiden.

Är det därför ensamheten upplevs som outhärdlig? Är det därför ensamheten ersätts med sällskap, oavsett om det är i form av en annan människa, ett glas vin eller en teveserie?

Allt för att försöka hålla tanketjattret på avstånd…

Men det finns ju fortfarande kvar, redo att lägga in en ny stöt så snart det blir en öppning. Tänk om den där rösten i huvudet också bär på rädslan för ensamheten och därför söker sällskap.

Vad händer om du gör den sällskap – varken som vän eller fiende, utan helt enkelt sitter med den utan att döma den – istället för att försöka fly ifrån den?

En närvaro som inte söker någonting. Ett observerande fritt från analys. Ett betraktande utan betraktare. Ett sant seende.

Den ensamheten känner ingen rädsla. Den ensamheten är fylld av kärlek. Den ensamheten kan föra en hel värld samman.


Till toppen ⇧