För ett liv i balans

Låt det inte nappa

av

Likt en fiskare sitter den där, den inre kritikern. Med spöt i högsta hugg och kroken ute.

Väntades på att något ska nappa – något som någon sa, något som vi gjort fel, något…vad som helst.

När det väl hugger, ser tankefiskaren till att göra dödskampen så lång som möjligt. Det vevas in och släppts efter, om vartannat, i en enda lång och utdragen kamp.

Och när det har slutat sprattla, då läggs en ny krok ut. Och snart nappar det igen. Och så håller det på…

Men det behöver inte vara så. Vi kan lära oss att skilja oss själva från fiskaren.

När vi slutar att själva kliva in i rollen som fiskare, då slutar vi att tillföra energi till det som pågår. Det kanske fortfarande dras fiskar till agnet, men vi bidrar inte med det mothugg som krävs för att det verkligen ska nappa.

Om vi förblir likt oberoende observatörer, som om vi satt och såg på en film om fiske, då kommer bytet endast att nafsa på betet. Vi slipper hugget och den onödiga, plågsamma och utdragna kampen.

Detta kräver en osviklig vakenhet.

Vi måste vakta våra tankar likt en fiskare vaktar sitt flöte. När flötet rör sig, då gör vi istället raka motsatsen till vad fiskaren skulle ha gjort: vi släpper efter istället för att rycka till.

Vi sitter stilla i båten. Vi vet att en båt som inte är full med fångst är lättare att ro. Vi känner lätthet och ro.


Till toppen ⇧